Marsrusning till fönsterbrädan

Nu är det bråda dagar... Inte bara för den som odlar ute, utan även för inneodlaren. Dagarna har blivit märkbart längre och ljusare, och solen värmer och väcker alla slumrande krukor till liv. Det viktigaste nu är att byta vattningscykel. Om man som jag har väldigt många blommor och många fönster (min man tycker ofta att det är för många :)) är vinterhalvårets schema med vattning en gång i veckan väldigt bekvämt. Men nu är det dags att börja vattna två gånger i veckan igen, och dessutom med lite näring ungefär var tredje gång.
Visst gör det ont i trötta benmuskler när knopparna växer... Men det är ju gratis trappträning, och jag inbillar mig nästan att man ibland kan se hur skönt det är för alla stackars vintertrötta blad att få ny energi från värmande strålar.
Hög tid också att plantera om övervintrarna. De krukor som frigörs blir genast små kuvöser till nya frön. I mars sätter jag chili, mangold, ärtor, amarant, ruccola och krasse. Krasse går alldeles finfint att sätta i ett ursköljt äggskal. Det blev vackert påskpynt på bordet i år.

Det gror i årets första potager

Marssolen är härligt varm och vädret gör att det känns mer som april än mars just nu.
Skönt då att odlingarna inomhus också börjar komma igång.
Jag har många gånger varit lite för ivrig med att så det som senare ska ut i land och krukor. Resultatet har blivit långa gänliga plantor som nästan inte tål att planteras ut. De blåser sönder vid minska vindpust, eller så blir avhärdningen lite för hård och det klarar inte en sådan planta. Men det där med avhärdning ligger en och en halv måndag fram i tiden här i södra sverige. I år är det än så länge bara chili som kommit i jorden, men den gror lite dåligt och jag undrar om jag inte slarvat lite med såjorden. Den var nog lite torr och tråkig, och hade mått bra av att få fuktas lite längre innan fröerna kom ner.
Inomhusodlingen har också kommit igång. Årets första potager, en komposition som är tänkt att inte bara ge en fin skörd utan också vara lite vacker att se på, gror för fullt. Jag är som vanligt nyfiken på hur det blir. Har jag sått för tätt, för glest, funkar det egentligen med mina gamla övervintrade chiliplantor i mitten?
I årets kruka finns två chliplantor som jag lyckats hålla vid liv över vintern men som behöver pigga på sig lite för att det ska komma några nya blommor. Runt dess botten ligger ett helt gäng med gula ärtor, för groddarnas skull. In emellan och utanför dessa koriander, som kommer lite långsammare och kan ersätta ärtorna när de blivit smörgåsmat. Koriandern får också så vackra blommor. Där ligger också lite bak choi, som fått ersätta förra årets mangold. Mangold fungerade väldigt bra, men jag tror att också den asiatiska kålen har samma karaktär. Utanför allt detta ligger salladsbladamarant, som en vacker mörkt röd kontrast (hoppas jag) och som en yttre rand som också lätt kan ersättas. Jag hoppas det blir som tänkt, än så länge är det vackert :-)

Övervintring och längtan till vintersådd

Januari - Årets mörkaste månad - och det märks på växterna. De skulle behöva lite ljusterapi, i alla fall de flesta. Vissa växter verkar klara avsaknaden av ljus bra, till exempel st paulia och förvånande nog de flesta kaktusarna. Men de växter som egentligen bara är inne på övervintring mår inget vidare. De skjuter långa gängliga skott och hänger med bladen. De blir extra känsliga för övervattning och även för torka. All ohyra som hållits på avstånd av de friska växterna kryper också fram. Trips, ullöss och annat trevligt passar på när växterna är som svagast. Om man inte vill investera i lysrör och armaturer gäller det att leta reda på ett så ljust och svalt fönster som möjligt. Eftersom växterna aldrig riktigt går ner helt i viloperiod brukar jag också ge de känsligaste lite näring, ungefär var tredje-fjärde vecka. Lyckas man få ner temperaturen till 15-16 grader gäller det också att dra ner på vattningen. Lyckas man bara ta de växter som ska övervintras inomhus igenom december och januari, så brukar de klara sig sedan. Men det är alltid några som inte klarar chocken, och den där vattningsmissen jag gärna gör i allt julstök och fix. Till min glädje verkar jag nu ha lyckats övervintra mina älskade citroner. Älskade därför att de nu inne är på 24:e året, och har gått från små frön, till spensliga plantor och beskurna småväxter på fönsterbrädet till vedartade och snart trädlika bjässar som knör sig in i köket över vintern. Tricket med dem har varit duschen. Jag har helt enkelt ställt in dem i duschen en gång i veckan, och med ganska ljummet vatten och hårt tryck på bladen försökt nå alla delar av växten. Löss gillar inte vatten, och än så länge har det räckt med detta, även om jag förra året övervägde att köpa kvalster på postorder för att bli av med dem.
Det går att glädjas åt januari även som odlare. Den här tiden på året är så vansinnigt vacker när den första snön faller, och den varma vintersolens strålar faller snett in genom rutorna. Träd och buskar kastar vackra skuggor i snön och övervintrade ax och blomställningar i rabatterna blir till skulpturer. Glädjen över varje liten fågel som kommer på besök i trädgården är också stor, och de roar barnen när de flyger fram och tillbaka efter äpple, säd och frön. Här inne blir glädjen över de späda gröna stjälkarna som lyser i den gula solen desto större, och det riktigt kliar i fingrarna att börja med den första sådden. Bara någon vecka kvar!

Höstsäsong i fönsterodlingen...

Här inne frodas plantorna och jag skördar fortfarande, trots att hösten hunnit en bra bit där ute i verkligheten och tomatplantor, paprikor och grönsaker sedan ett par veckor gett upp i trädgården.
Mest långlivade är paprikor och chili, som faktiskt bestämt sig för att blomma igen. Frågan är om det kommer att bli några riktiga frukter, men kanske, om jag fortsätter att pyssla om dem, belönar dem med husets ljusaste fönster och ger lite extra gödning?

Jag har räddat ett par andra plantor från frostdöden och tagit in dem i värmen. Physalisen har redan börjat dra iväg med långa skott. Det ska bli spännande att se om jag kan övervintra den ännu en säsong... Avocadon som stått på balkongen lever visserligen och verkar ha blivit av med sin ohyra som jag hoppades, men den är i ganska sorgligt skick efter en hård sommar med salt vind och regn. Jag ger den en chans att repa sig i alla fall. Citrongräset som varit utsatt för samma omilda behandling verkar komma igen fint i alla fall.

Citroner och grapefrukter har också fått komma in i värmen igen. De ser så fina ut just nu, men jag vet att de kommer att gulna och blekna i den varma och för mörka inomhusmiljön i vinter. Önskar att jag hade ett orangeri där de kunde stå fram till våren, det vore fantastiskt om de faktiskt skulle blomma någon gång och ge frukt. De är också uppdrivna från vanliga snabbköpsfrukter, så jag är lite osäker på om de är fertila. Har hittills skyllt det på den dåliga säsongsanpassningen, men vet inte om det är sant.

Jag är lite nervös för min äldsta dadel, som jag bestämt mig för att låta stå ute över vintern. Jag drev upp den från kärna för 20 år sedan, och den har blivit en fin liten minipalm vid det här laget, även om jag tycker att den borde hunnit bli ännu större. Den står i en isolerad kruka och jag tänker ge den en lite jutevävs- eller bubbelplasthuva också, men jag undrar ändå om jag tagit rätt beslut. Den som lever ( eller inte lever...) får se.
I år har jag inte tagit in några tomater, fjolårets övervintrare gav två små körsbärstomater redan i mars och sedan riklig skörd i landet i sommar, men alla plantorna var så stora i år att det inte kändes lönt att plantera in dem till redan överfulla fönsterbrädor. Dags att prova nya sorter nästa år istället. En liten tomatplanta har jag dock, ska bli spännande att se vad som händer med den. Den finns till av en slump. Astrids barnstol stod bredvid paprikakrukan vid köksdörren och hon äter körsbärstomater i stor mängd och närmast på ett sätt som går att likna vid dissektion. Och en hel del hamnar forfarande på golvet, på typiskt tvååringsmaner. Alltså är min teori att någon/några kärnor letat sig ner i paprikakrukan. Nästa år får vi svaret, om plantan överlever och ger frukt. Tomatkärnor ifrån köpefrukt har jag annars haft svårt att få att gro, men det här kanske är ett lyckokast.

Så här fin är den stora citronen som var frostskadad i våras nu...

Mango - en riktigt svår nöt att knäcka...

Mango är en favoritfrukt här hemma, och när det är säsong kan det bli ganska många spännande, stora och trådiga knölar, kärnor som liksom ber om att man ska försöka så dem.
Mangoträd är vackra, och ett enda träd ger fantastiskt mycket frukt - i karibien. Det klurigaste med att ha ett mangoträd verkar vara att alla frukterna mognar inom en ganska kort period. Ungefär som våra plommon. Man kan älska sitt plommonträd, men ändå ganska snabbt bli oändligt trött på att kratta bort gegga ifrån gräsmattan.
Nu tror jag väl inte att det någonsin skulle bli ett problem om man fick en mangokärna att gro. Om den blir en fin liten inomhusbuske skulle det vara fantastiskt, och om den skulle blomma och kanske ge en frukt eller två nästan ett under. Men det är en spännande utmaning...
Jag har nog försökt att få mangokärnor att gro lite i omgångar i tio års tid, kanske mer faktiskt. När jag började få ett lite väl stort antal avocados här hemma var det läge att testa något nytt.
Jag har försökt med att lägga kärnan i blöt, i både sött och salt vatten, att tvätta och torka och sandpappra den, att sätta den i sand, i såjord, direkt i planeringsjord osv. Ingenting har riktigt fungerat.
I våras bestämde jag mig för att göra ett allvarligt försök. Tidpunkten borde vara god, och vi hade lyckats samla ihop fyra-fem kärnor som var ganska färska. Jag tänkte att den är gången skulle jag i alla fall kolla först om det över huvudtaget var idé att sätta ner dem i jorden, så jag letade fram en nötknäckare. Det var inte som att få upp en kokosnöt, men det var inte lätt. Det krävdes både en nötknäckare och en sekatör, faktiskt.
Fyra kärnor kom ut, en såg brun och intorkad ut, som en dålig avocadokärna, så den kasserades direkt. Övriga tre såg svullna och fina och frölika ut, lite som små bönor. En hade till och med en liten grodd. Dessa tre stoppade jag ner till två tredjedelar i såjord, med grodden neråt. På samma sätt som med avocado. Vattnade och satte på små växthuskåpor av plast(gamla körsbärstomatkartonger så som jag berättat tidigare). Sedan väntade vi tålmodigt.
En av kärnorna skrumpnade ganska snabbt ihop och drog till sig en farligt stor mängd blomsterflugor, så den fick åka ut med soporna efter knappa två veckor. De andra två stod kvar. Efter tre veckor hade fortfarande inget hänt och jag förberedde mig på att försöket hade misslyckats igen. Döm av min förvåning när det i början av fjärde veckan tittade upp en liten stängel bredvid den kärnan som hade en liten grodd från början.

Så här fin såg den ut i början av juli.

.. och så här fin blev den när jag äntligen planterade om den i förra veckan.

Sensommarens skörder

Nu är är semestern över - och så även pausen härifrån. Det har varit en härlig sommar, med varmt väder men ganska många mulna dagar. Ganska skönt när man odlar inomhus och är bortrest titt som tätt. Det blir mindre behov av semestervattning och mindre risk att komma hem till uttorkade, dödsdömda spillror av vårens ansträngningar.
De flesta av inomhusodlingarna fick åka in på matsalsbordet och på badrummen. Där slipper de den direkta solen och den värsta hettan, och i duschen är det lätt att snabbt återvattna hela beståndet när man kommer hem. De mesta av plantornas blad/frukter/stjälkar har faktiskt redan skördats i början av juli, så som inomhusodlare kan man faktiskt ta långsemster under sommaren utan en massa förberedelser, om man vill. Det gör ju inte så mycket om plantor man redan tänkt ersätta tynar bort i värmen.
De mest värdefulla tar jag alltid med mig dit jag åker. Ja, kanske inte om jag ska på solsemster förstås, men om vi åker hem till föräldrarna eller till en sommarstuga ett par veckor så får de följa med. Det var nog en ganska roande syn att se oss på väg. Likt 50-talets Fiat 500 resenärer fyllde vi bilen och avslutade med att trycka in lite paprikaplantor på golvet, mellan våra fötter i baksätet. Även i år överlevde vi alla färden utan men, och paprikaplantorna frodades på verandan där de fick sitt sommarhem.
Jag tackar vädret för att odlingarna som fick stanna hemma klarade sig riktigt bra i år, och både paprika och chili kämpar på med att sätta frukt. Som jag tidigare sagt ska man inte ge upp, ser man bara lite grönska och liv i plantorna när man kommer hem så vattna försiktigt men ofta under en vecka eller två. Oftast torkar de ursprungliga bladen in och faller bort, men snart kommer nya skott i deras ställe.
Vårens lilla potager med sallatsbladamarant och paprika hade stuckit iväg på höjden, vilket lämnade en fin och ljus bottenyta. Där petade jag snabbt ner ett helt gäng med ekologiska gula ärtor och fyllde upp med ett par centimeter jord. Bara några dagar senare hade vi små skott på väg. Det blev goda mackor med kantareller och färska ärtskott.

Physalis, gyllenbär... kärt barn har många namn?

När jag väl satt igång och torkat kiwifrön frågade vi oss en dag, kan man plantera physalis? Sagt och gjort. Nästa physalisask som inhandlades på affären innehöll som vanligt ett par dåliga exemplar, som hunnit börja få en mögelfläck och var lite geggigt mjuka. En sån tog vi, skar upp och sköljde av fröna noga i en liten sil. Torkade dem på papper och ett par veckor senare åkte de i jorden. Vilken succé! De grodde precis lika bra som paprikor och chilis, nästan vart enda ett av de små kornen blev en liten planta med mjuka, ludna blad. Lite som lammöron faktiskt, fast lite mer hjärtformade. Vis av kiwierfarenheten hade vi sått dem noga, fyra per kruka, med gott avstånd till varandra så att de inte skulle behöva skolas om direkt. Även omskolningen klarade de bra, och snart hade vi stora fina men ranka plantor i fönstret. Några planterade vi ut, men tyvärr gjorde blåsten processen kort med de förgrodda stänglarna, ett par plantor satte nya skott underifrån men det var för sent i den allmänna konkurrensen och de kom aldrig längre än till att bli 20-30 cm höga små plantbuskar när sommaren var över. Jag gav inte upp utan tog in dem igen i september/oktober innan de riskerade att drabbas av kyla och frost, och planterade dem fyra och fyra att övervintra i stora krukor. De småplantor som inte sattes ut alls blev det inte mycket med, de överlevde inte semestern, eftersom de snabbt slokar av vattenbrist. Övervintrarna tog sig fint och gav en första frukt redan i april! De jag hann plantera om en gång till i våras är nu fantastiskt frodiga, och jag väntar med spänning på nästa frukt.